Träningsvärk och lågt humör =(
Gymmade igår, det har blivit lite för lite på sistone, det känns. Vikterna kändes tyngre och kroppen värker mer nu, så här efteråt.
Och det här med graviditeten, ibland känns det som "vad 17 har jag gett mig in på". Om jag hade läst alla böcker om graviditet innan tror jag inte att jag velat... men nu är det ju som det är. Problemet är att när jag läser om det blir det för mycket på en gång. Alla problem och saker som händer eller kan hända när man är gravid, och efteråt, kastas över mig. Plötsligt ska jag försöka sortera och handskas med allt. Allt från en vanlig graviditet till den mest komplikationsartade förlossningen med akut kejsarsnitt, ryggmärgsbedövning och sugklocka. Gigantiska sprängfyllda mjölkläckande bröst, bäbisbajs, navelvård, infektionsrisker och inte att glömma - ammning. Denna konst i att mata sitt barn, att få bäbisen att stoppa in MITT bröst på rätt sätt i munnen, att suga på rätt sätt. Gahhh, detta beroende och nähetskrävandet skrämmer.
Jag som inte ens är någon "bäbismänniska".
Men på något sätt är det inte mitt lilla älskade Pyre detta handlar om, det är en annan sak. Pyret är vårt lilla spratlande barn i min mage. Det mesta sköter sig själv. Det är bara att gilla läget och vänta. Försöka träna och äta rätt. Stå rätt och göra övningar så att inte foglossningen gör ont. Ta en sak i taget och vara övertygad om att det ordnar sig efter hand. Kroppen är fantastisk. Hellre värk än slang med bedövning i ryggen. Hellre vanlig förlossning än operation (kejsarsnitt). Och älsklingen finns där som min tappre vapendragare.
Tja, allt ordnar sig tillslut.
So long//Maria
5 kommentarer:
Det gör det ju! Man skrämmer nog upp sig mycket i onödan. Och även för de som får komplikationer verkar det ju ordna sig till slut, för det allra mesta:)
Mm det verkar så! En sak i taget bara så ska det fixa sig.
Jag tror allting kommer att gå superbra. Kommer att tänka på vad min mamma sa en gång, att det inte är de mesta bebismänniskorna som blir de bästa mammorna (om man nu kan mäta sånt) det har liksom inte alls med varandra att göra, när man väl håller sin egen lilla bebis i famnen så förlorar allt det som varit innan sin betydelse... eller det får ju en ny betydelse... rättare sagt... =)
Tack Sara! =)
Det kan nog vara så.
Tror att det löser sig när det är ens eget barn.
Som det är nu kan jag ju bara föreställa mig en massa andras barn i famnen... och det känns mycket främmande och "för nära", för intimt på något sätt.
När jag var mindre var det liknande med killar. Kunde inte föreställa mig att det kunde vara trevligt att vara nära, hud mot hud med någon kille. Och sex, nä det gick bara inte att tänka på. MEN när det väl kommer till kritan, man är kär, pirrig och älskar någon, så är det är ju helt underbart att få vara nära och ha sex.
Så kärleken, ammningen och omhändertagandet kommer nog naturligt när man väl är där med barnet också. Jag hoppas och tror det.
Kram//Maria
räknaren för antalet kommentarer verkar ha ballat ur för detta inlägg, skumt
Skicka en kommentar