Vinter

Sitter och blickar ut över ett vitt landskap. Snön faller ymnigt.
Nu har nog vintern kommit för att stanna i några månader, innan solens strålar åter igen kan väcka landskapet till grönska.

Har under förmiddagen bläddrat i Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till". Fascinerats och förfasats.

Tänk att det finns så många människor i världen ändå, trots alla hinder som finns för att ett nytt liv ska kunna bli till. Bilderna är häftiga, att man lyckats dokumentera livets början så tydligt och färgstarkt. Likaså fascinerar hormonerna och dess kristallformationer. Tänk hur allt styrs så perfekt, att det finns gallring och sållning, att kroppen vet om att det är rätt och när det är rätt. Häftigt!

Jag blir helt klart ödmjuk för livet! Att just jag fick chansen! =)

Men förlossningsbilderna känns jobbiga. Så länge barnet är innuti är det okej och när det väl är ute också, men ögonblicket mitt emellan, när en blir två, pressas ut - läskigt!

Jag försöker hålla en distans, försöker förklara för mig själv att det är en annan sak om jag blir gravid. Att jag då kommer att uppleva det på ett mer innifrån mig själv perspektiv. Kroppen fungerar av sig självt och vet vad den ska göra. Jag behöver inte medvetet göra något utan bara "flyta med" och underlätta med min eventuella kunskap om träning, kost och mjukgörande oljor.
Det som jag egentligen tycker känns värst är att främmande människor ska klämma och känna och säga saker. Jag tycker inte om sjukhus och inte läkare med kalla händer. Bara att kolla blodtrycket får min puls att öka och blodtrycket att höjas.

Men jag är inte där än. Jag får hanskas med det då, om det blir aktuellt någongång. Jag har i allafall tur som har en trygg älskling vid min sida vart än livet för oss.

Solen strålar har letat sig ner mellan snömolnen, de mjuka snökullarna glittrar. På håll ser jag grannen vandra hemmåt med sin son i en bärsele på ryggen.

So long//Maria